Att förlåta sig själv

Jag har alltid försökt göra gott. Och på köpet ibland haft ganska strikta och rigida uppfattningar om vad "gott" innebär. Varför? Kanske för att det känns tryggt med listor: gör jag bara si eller så, så förtjänar jag inte kritik. Kritik från andra har alltid varit det jag fruktat allra mest.

När jag var liten upplevde jag skamsköljningarna efter tillrättavisningar som outhärdliga. Jag kunde ligga vaken i timmar efteråt och inte komma ur känslan. Istället frambringade känslan bilden av situationen som förstärkte känslan som...

Mitt liv blev på så sätt i mycket inriktat på att undvika tillrättavisningar. Jag blev noga med mitt eget beteende och tukta mig själv för att undvika att agera dåligt. Jag tryckte undan min egen känsla för rätt och fel, och försökte agera mekaniskt.

En mekanisk syn på rätt och fel döljer att det är människor man har att göra med. Jag glömde lyssna in, kanske för att det kändes för mycket, och blev på så sätt sämre på att möta andras behov. Jag gjorde allt rätt men ändå fel.

Om man sårat någon och blir skamstraffad, antingen av någon annan eller av sig själv, så drar man sig ännu mer undan i sitt skal. Och då blir man ännu sämre på att möta andras behov, och ännu sämre på att se sina egna behov, och ännu sämre på att få de behoven mötta.

Skam drar oss bort från den medvetna närvaron och det djupa lyssnandet. Starka skamkänslor gör oss inte till bättre människor. Skam är en viktig känsla, men hjälper oss inte att bemöta människor på det sätt de behöver bli bemötta.

Därför är konsten att förlåta sig själv så viktig för den som vill gå vidare på omsorgens väg. När vi förlåter oss själva drabbas vi inte av skammens förlamning som hindrar oss från att se och känna vad som är det rätta att göra i stunden.

Psykologen Elisha Goldberg ger de här tipsen till den som vill förlåta sig själv:

Du är människa. Du är ingen övermänniska. Du behöver inte vara en övermänniska. Du är en vanlig människa som gjort något som du själv ogillar. Det händer. Du är inte först eller sist. Människor gör sånt. Be om förlåtelse, om du sårat någon.

Det hände i det förflutna. Ingenting vi säger eller gör kan ändra på det som har skett. Vi kan öva oss på att se och konstatera detta, och också säga vad vi önskar att vi hade sagt och gjort. Det är viktigt att tillåta sig den positiva bilden av sin önskan, och sorgen över att det inte blev så. Om du tror det hjälper kan du berätta för den du sårat hur du önskat att du gjorde.

Du kan lära. Vi är inte oförbätterliga förrän den dag då vi dör. Fram till dess är vi varelser med stor förmåga att förstå mer och mer och att justera våra beteenden på ett sätt som ger mer glädje åt oss själva och åt andra. Tänk på det, och så tänker du på vad du kan lära av situationen. Hur ska du agera nästa gång? Att berätta detta för den du sårat kan också hjälpa, men inte alltid.

Hur värdera eget och andras lidande?

Jag tycker det är ett minimikrav på en etik att den försöker se till alla människors behov. Ett problem med min hållning: agera spelteoretiskt optimalt för att minimera allas lidande, är att om etiken i sig kräver ett stort mått av lidande för att man ska kunna leva i enlighet med den så innehåller den en motsättning.

Vissa utilitaristiska ansatser att lösa sådana motsättningar går ut på att försöka kvantifiera lidandet. "Det är bättre att en man dör för hela folket än att hela folket lider!" Utifrån det sättet att tänka är det rätt att tillämpa en etik som minskar lidandet även om det innebär en självuppoffring.

Man kan också använda det kategoriska imperativet, att ens agerande ska vara sådant att det gott kan upphöjas till allmän lag, för att motivera eget lidande när man tillämpar en etik för att minska andras. Då är det rätt att för allas skull att försöka agera spelteoretiskt optimalt, även om de andra av olika skäl inte gör det.

Problemet är att dessa bägge ansatser får utfallet att de egna behoven nedprioriteras i jämförelse med andras. Det kan vara genom att man förvägrar sig glädje eller andra starka positiva känslor för att minska risken att i affekt missa att se till andras behov. Eller använda destruktiva metoder för att reglera sina impulser, som t ex självskammning och annan repression. Medvetet beteende kräver ju affektkontroll.

En av mina frågor är ju om själva det här sättet att resonera runt vad som är ett gott beteende innebär en ökad risk för en negativ inre dialog. Helt klart är att om grundprincipen är att minska andras lidande (vilket det i praktiken innebar), så kommer mitt eget mående att vara konsekvent nedprioriterat. Men om grunprincipen justeras (vilket jag försökt göra på senare år) till att minska allas lidande (inklusive mitt eget), så uppstår behovet av att hantera när olika personers behov ställs emot varandra.

Många personer löser det problemet genom att vara duktiga på att skatta andras mående. De kan då tillämpa den här principen på ett nyanserat sätt. Ja, ibland sårar de andra, men de slipper då såra sig själva, och de lyckas på något vis vara lagom så att de inte konsekvent agerar i eget intresse på andras bekostnad. På något sätt kan de ibland värdera andras lidande som mindre betydelsefullt än sin egen lycka, utan att förstöra så mycket för omgivningen. De lyckas se till sina egna behov och till andras.

Jag beundrar den förmågan oerhört.

Går den förmågan att lära sig? I så fall skulle mycket vara löst.

Snabbheten sårar

När jag var liten såg jag ett tydligt mönster: när människor gjorde illa varandra gick det ofta väldigt fort, och ofta med en brist på eftertanke. Inte sällan var den som agerade i ett tydligt affektivt tillstånd. Personen kunde vara arg och ledsen, men också glad och entusiastisk. Ibland var personen jag.

Jag hatade skamkänslan när jag insåg att jag gjort någon annan illa. Att min ilska eller sorg eller glädje hade lett till att jag orsakat någon annan människa ett lidande. Jag blev rädd när jag såg att andra tillät sig gå in i sådana affektiva tillstånd. Och ännu mer rädd när jag såg deras brist på konsekvenstänkande. Det var som att de struntade i kopplingen mellan den starka affekten och det lidande de tillfogade andra.

Eftersom jag uppfattade personers reaktion när jag tillfogat andra lidande som mer negativ än reaktionen när de själva tillfogat andra lidande, så trodde jag längre att andra människor hade mer långtgående befogenheter att plåga andra än vad jag hade. Sedan lärde jag mig att det var en skyddsmekanism som de tog till: de uttalade kritik mot andra utåt för att skydda sin egen självbild. De hade inte större rätt att såra än jag, de bara betedde sig som om de hade det. Senare lärde jag mig att även detta beteende sprang ur den starka affekten. De hatade förmodligen också skamkänslan när de gjort andra illa, men drog sig inte för att fortsätta plåga genom att hävda det som en rätt.

De starka affekterna återkom hela tiden som orsak till plåga. Folk slarvade med kommunikationen, tänkte inte över sitt agerande ordentligt, och det berodde nästan alltid på att de agerade för känslosamt. Jag förstod snabbt att nyckeln till att inte plåga andra bestod i att hålla huvudet kallt och försöka räkna ut vilket beteende som minskade skadan på omgivningen, det var att ha en väl utvecklad affektreglering (även om jag förstås var för liten för att kunna det ordet då).

När jag senare - först i terapi och sedan i studier - lärde mig om hur hjärnan fungerade, att det resonerande tänkesättet var skört och långsamt och lätt slogs ut av de starka och snabba limbiska impulserna, så var det skönt att få bekräftelse på det jag redan anat. Men det ruckade inte min inställning att känslor inte kan användas som ursäkt för en konsekvens av ett beteende: Om tillräckligt med information var på plats vid tiden innan agerandet, att det fanns en teoretisk möjlighet att konsekvensen av agerandet kunde förutses, så är man ansvarig för konsekvensen.

Man behöver hålla huvudet kallt. Affektreglering och konsekvenstänkade är de viktigaste förmågorna att träna på för att inte orsaka människor lidande. Väljer jag bort dessa två är jag ansvarig för följderna: att jag i onödan skapar mer lidande för andra. Det är svårt att inte betrakta sig själv som usel om man vet att det bland alla möjliga sätt att agera väljer jag det som plågar min omgivning.

Starten på en tanke

Jag behöver tänka lite högt runt en grej som rör mig personligen. Det har att göra med hur jag försöker leva mitt liv så att så få människor som möjligt skadas av det, utan tvärtom byggs upp. Eftersom det inte enkelt kan hänföras till något av mina intressen skapar jag en personlig blogg för den här reflektionen. Den kanske blir väldigt kort.

Sedan jag var väldigt liten och framåt har jag funderat på hur man bör bete sig och hur man bör värdera ting och människor i omgivning. Jag har sett folk bete sig på sätt som gjort mig och andra ledsna, och av det har jag dragit slutsatsen att det beteendet inte är rätt. Jag har försökt utforma och tillämpa beteendestrategier för att minimera det dåliga utfallet, och ibland lyckats, och ibland misslyckats.

Men i den processen har jag så ofta lyckats föda mina tankar på ett sådant sätt att jag inuti mig själv skapat en väldigt fientlig inre dialog. Denna dialog har då drivit mig till både nedstämdhet och aktivt självhat.

Det jag funderar på är om det är något i själva min strävan som ökar risken för den negativa dialogen. Innehåller mitt sätt att resonera runt dessa saker fröer till negativa tankar?

Jag har med åren lärt mig hur man kan härbärgera negativa tankar utan att agera på dem. Låta dem, och de känslor de för med sig, komma och gå. Inte låta sig styras av dem.

Det har gjort att jag nu kan ta tag i det lite klurigare problemet: kan jag hitta skälen till att de negativa tankarna alls uppstår? Och finns de skälen i mitt sätt att resonera runt vad som är ett gott beteende? Finns det i så fall alternativa sätt att resonera och agera som inte leder till negativitet?

Jag tror jag kommit till en punkt i livet där jag behöver reda ut det där.