Jag har alltid försökt göra gott. Och på köpet ibland haft ganska strikta och rigida uppfattningar om vad "gott" innebär. Varför? Kanske för att det känns tryggt med listor: gör jag bara si eller så, så förtjänar jag inte kritik. Kritik från andra har alltid varit det jag fruktat allra mest.
När jag var liten upplevde jag skamsköljningarna efter tillrättavisningar som outhärdliga. Jag kunde ligga vaken i timmar efteråt och inte komma ur känslan. Istället frambringade känslan bilden av situationen som förstärkte känslan som...
Mitt liv blev på så sätt i mycket inriktat på att undvika tillrättavisningar. Jag blev noga med mitt eget beteende och tukta mig själv för att undvika att agera dåligt. Jag tryckte undan min egen känsla för rätt och fel, och försökte agera mekaniskt.
En mekanisk syn på rätt och fel döljer att det är människor man har att göra med. Jag glömde lyssna in, kanske för att det kändes för mycket, och blev på så sätt sämre på att möta andras behov. Jag gjorde allt rätt men ändå fel.
Om man sårat någon och blir skamstraffad, antingen av någon annan eller av sig själv, så drar man sig ännu mer undan i sitt skal. Och då blir man ännu sämre på att möta andras behov, och ännu sämre på att se sina egna behov, och ännu sämre på att få de behoven mötta.
Skam drar oss bort från den medvetna närvaron och det djupa lyssnandet. Starka skamkänslor gör oss inte till bättre människor. Skam är en viktig känsla, men hjälper oss inte att bemöta människor på det sätt de behöver bli bemötta.
Därför är konsten att förlåta sig själv så viktig för den som vill gå vidare på omsorgens väg. När vi förlåter oss själva drabbas vi inte av skammens förlamning som hindrar oss från att se och känna vad som är det rätta att göra i stunden.
Psykologen Elisha Goldberg ger de här tipsen till den som vill förlåta sig själv:
Du är människa. Du är ingen övermänniska. Du behöver inte vara en övermänniska. Du är en vanlig människa som gjort något som du själv ogillar. Det händer. Du är inte först eller sist. Människor gör sånt. Be om förlåtelse, om du sårat någon.
Det hände i det förflutna. Ingenting vi säger eller gör kan ändra på det som har skett. Vi kan öva oss på att se och konstatera detta, och också säga vad vi önskar att vi hade sagt och gjort. Det är viktigt att tillåta sig den positiva bilden av sin önskan, och sorgen över att det inte blev så. Om du tror det hjälper kan du berätta för den du sårat hur du önskat att du gjorde.
Du kan lära. Vi är inte oförbätterliga förrän den dag då vi dör. Fram till dess är vi varelser med stor förmåga att förstå mer och mer och att justera våra beteenden på ett sätt som ger mer glädje åt oss själva och åt andra. Tänk på det, och så tänker du på vad du kan lära av situationen. Hur ska du agera nästa gång? Att berätta detta för den du sårat kan också hjälpa, men inte alltid.
