Jag tycker det är ett minimikrav på en etik att den försöker se till alla människors behov. Ett problem med min hållning: agera spelteoretiskt optimalt för att minimera allas lidande, är att om etiken i sig kräver ett stort mått av lidande för att man ska kunna leva i enlighet med den så innehåller den en motsättning.
Vissa utilitaristiska ansatser att lösa sådana motsättningar går ut på att försöka kvantifiera lidandet. "Det är bättre att en man dör för hela folket än att hela folket lider!" Utifrån det sättet att tänka är det rätt att tillämpa en etik som minskar lidandet även om det innebär en självuppoffring.
Man kan också använda det kategoriska imperativet, att ens agerande ska vara sådant att det gott kan upphöjas till allmän lag, för att motivera eget lidande när man tillämpar en etik för att minska andras. Då är det rätt att för allas skull att försöka agera spelteoretiskt optimalt, även om de andra av olika skäl inte gör det.
Problemet är att dessa bägge ansatser får utfallet att de egna behoven nedprioriteras i jämförelse med andras. Det kan vara genom att man förvägrar sig glädje eller andra starka positiva känslor för att minska risken att i affekt missa att se till andras behov. Eller använda destruktiva metoder för att reglera sina impulser, som t ex självskammning och annan repression. Medvetet beteende kräver ju affektkontroll.
En av mina frågor är ju om själva det här sättet att resonera runt vad som är ett gott beteende innebär en ökad risk för en negativ inre dialog. Helt klart är att om grundprincipen är att minska andras lidande (vilket det i praktiken innebar), så kommer mitt eget mående att vara konsekvent nedprioriterat. Men om grunprincipen justeras (vilket jag försökt göra på senare år) till att minska allas lidande (inklusive mitt eget), så uppstår behovet av att hantera när olika personers behov ställs emot varandra.
Många personer löser det problemet genom att vara duktiga på att skatta andras mående. De kan då tillämpa den här principen på ett nyanserat sätt. Ja, ibland sårar de andra, men de slipper då såra sig själva, och de lyckas på något vis vara lagom så att de inte konsekvent agerar i eget intresse på andras bekostnad. På något sätt kan de ibland värdera andras lidande som mindre betydelsefullt än sin egen lycka, utan att förstöra så mycket för omgivningen. De lyckas se till sina egna behov och till andras.
Jag beundrar den förmågan oerhört.
Går den förmågan att lära sig? I så fall skulle mycket vara löst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar