Snabbheten sårar

När jag var liten såg jag ett tydligt mönster: när människor gjorde illa varandra gick det ofta väldigt fort, och ofta med en brist på eftertanke. Inte sällan var den som agerade i ett tydligt affektivt tillstånd. Personen kunde vara arg och ledsen, men också glad och entusiastisk. Ibland var personen jag.

Jag hatade skamkänslan när jag insåg att jag gjort någon annan illa. Att min ilska eller sorg eller glädje hade lett till att jag orsakat någon annan människa ett lidande. Jag blev rädd när jag såg att andra tillät sig gå in i sådana affektiva tillstånd. Och ännu mer rädd när jag såg deras brist på konsekvenstänkande. Det var som att de struntade i kopplingen mellan den starka affekten och det lidande de tillfogade andra.

Eftersom jag uppfattade personers reaktion när jag tillfogat andra lidande som mer negativ än reaktionen när de själva tillfogat andra lidande, så trodde jag längre att andra människor hade mer långtgående befogenheter att plåga andra än vad jag hade. Sedan lärde jag mig att det var en skyddsmekanism som de tog till: de uttalade kritik mot andra utåt för att skydda sin egen självbild. De hade inte större rätt att såra än jag, de bara betedde sig som om de hade det. Senare lärde jag mig att även detta beteende sprang ur den starka affekten. De hatade förmodligen också skamkänslan när de gjort andra illa, men drog sig inte för att fortsätta plåga genom att hävda det som en rätt.

De starka affekterna återkom hela tiden som orsak till plåga. Folk slarvade med kommunikationen, tänkte inte över sitt agerande ordentligt, och det berodde nästan alltid på att de agerade för känslosamt. Jag förstod snabbt att nyckeln till att inte plåga andra bestod i att hålla huvudet kallt och försöka räkna ut vilket beteende som minskade skadan på omgivningen, det var att ha en väl utvecklad affektreglering (även om jag förstås var för liten för att kunna det ordet då).

När jag senare - först i terapi och sedan i studier - lärde mig om hur hjärnan fungerade, att det resonerande tänkesättet var skört och långsamt och lätt slogs ut av de starka och snabba limbiska impulserna, så var det skönt att få bekräftelse på det jag redan anat. Men det ruckade inte min inställning att känslor inte kan användas som ursäkt för en konsekvens av ett beteende: Om tillräckligt med information var på plats vid tiden innan agerandet, att det fanns en teoretisk möjlighet att konsekvensen av agerandet kunde förutses, så är man ansvarig för konsekvensen.

Man behöver hålla huvudet kallt. Affektreglering och konsekvenstänkade är de viktigaste förmågorna att träna på för att inte orsaka människor lidande. Väljer jag bort dessa två är jag ansvarig för följderna: att jag i onödan skapar mer lidande för andra. Det är svårt att inte betrakta sig själv som usel om man vet att det bland alla möjliga sätt att agera väljer jag det som plågar min omgivning.